Hoppa till inehållet

Postgatan 1960

När denna bild togs var en fotograf med kamera inte längre något som väckte uppmärksamhet i stadsrummet. Den hitersta mannen i svart basker riktar istället sin blick mot biltrafik och promenerande individer längre bort på gatan. Och mannen i vit huvudbonad fokuserar på skyltfönstret han står vid. Om det inte vore för ett antal avslöjande skyltar med svensk text skulle man kunna tro att detta var en pittoresk gatuscen från Paris. Det är det inte. Istället är det korsningen Postgatan-Nedre Kvarnbergsgatan som skildras i detta fotografi från mars 1960.

Genom att identifiera detaljer som går att följa vidare i arkiven kan man utifrån denna enskilda bild få reda på mer om tidens, platsens, och personernas historia.

Det står “Bernardi konst” på skylten ovanför porten till Postgatan 25. Verksamheten hade flyttat dit redan 35 år tidigare. Grundaren Gervasio Bernardi var från Toscana i Italien och kom till Sverige med sin blivande fru 1906. Först etablerade han ett gipsgjuteri på Otterhällan, men 1925 flyttade både familjen och verksamheten till Västra Nordstan. Gjuteriet blev ett av landets största och i butiken på Postgatan såldes en mängd figurer.

Bernardi var immigrant på den stora emigrantgatan. Från mitten av 1800-talet till 1910-talet vandrade 100 000-tals utvandrare från centralstationen till kajen vid packhusplatsen. Längs med gatan etablerades därför många verksamheter som riktade sig mot dessa, bland annat ett flertal emigranthotell och -logi. Ett av dem fanns på Postgatan 25, i just det hus där familjen Bernardi kom att driva sin verksamhet.

Halvt dold ser vi även skylten ovanför porten till Café West på Postgatan 29. Caféet ägdes och drevs av Greta Svensson, det hade varit i hennes regi sedan 1947 visar handelsregistret i arkiven. Hon var 61 år när bilden togs men hade ännu inte hunnit två-tredjedelar in i livet – hon blev 98 år gammal. Det kan tänkas att namnet “West” anspelar på Postgatans historia som emigrantgata, där många svenskar passerade för att “go west” till Nordamerika.

Kvarteret till vänster i bild brukar beskrivas som en startpunkt för Göteborgs teaterliv. Åtminstone var det här, på Postgatan 12, som den första fasta teatern huserade i det så kallade Comediehuset. Det var här Göteborgarna för första gången fick se en Shakespeare-pjäs dramatiserad när Romeo och Julia som sattes upp i november 1781 av den begåvade och driftiga teaterdirektören Johan von Blanc. Men, som Svenskt biografiskt lexikon skriver, “om Blanc förtjänade lovord för sitt sätt att sköta teatern, var han däremot såsom enskild person så mycket mer klandervärd…”

På kvällen den 14 mars 1785 samlades en stor mängd människor utanför teatern då pjäsen Den politiske kannstöparen skulle uppföras av von Blanc. Tiden innan har han lyckats reta upp såväl stadens styrande som invånare, vilka han hånat och kränkt under en tidigare rättegång. Detta, samt det faktum att han för aftonen annonserat fri entré, skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. Det hela slutade med upplopp där en uppretad folksamling kastade stenar, blykulor och mynt mot teatern – totalt slogs 45 fönster sönder. I tumultet misshandlades också de soldater som höll vakt, och förstärkning fick kallas in. Hela 160 soldater skickades till platsen för att få slut på våldsamheterna.

Läs mer om Johan von Blanc och teaterkravallerna på Sillgatan 1785 i Svenskt biografiskt lexikon.

Bildkälla: GT-GHT:s klipparkiv, Riksarkivet i Göteborg.
Foto: Walter Hedén.
Research och text: Mats Jönsson, Göteborgs universitet och Karl-Magnus Johansson, Riksarkivet.